Nyförlösta mammor  blir mer nedstämda när de har fått en pojke

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pojke-gor-mamma-ledsen_5942353.svd

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8570781.ab

Det visar en studie bland drygt 2000 nyblivna mammor i Uppsala län, som publiceras i facktidskriften Archives of Womens Mental Health, i  en artikel publicerad i Upsala Nya Tidning.

http://www.unt.se/uppsala/pojkar-gor-mammor-dystrare-1248346.aspx

UNT:

Att det är vanligt att nyblivna mammor känner sig nedstämda den första veckan efter förlossningen är känt sedan länge. Att det är vanligare efter att ha fått en pojke gäller dock inte i Indien, Kina och många andra länder där kvinnor har låg status. I dem är tvärtom risken för ”Baby blues” betydligt högre när barnet är en flicka.

 Över en stor del av världen är det ett misslyckande både att bära ett flickfoster och att föda en flicka.

Miljontals flickfoster aborteras vilket bara i Indien är ett så stort problem att myndigheterna satsar stora belopp på kampanjer för att motverka fenomenet, som är förbjudet, men som ändå  sker illegalt. I Indien beräknas minst en halv miljon flickfoster aborteras årligen. 

Det är också i många kulturer en skam att föda en flicka, kvinnan anses mindre värd om hon inte föder söner. Sonen är den som ska föra släkten och arvet vidare.

UNT:

Dessbättre är denna överrisk för nedstämdhet efter en pojkfödelse övergående. Vid uppföljningar efter sex veckor och ett halvår ser vi inte längre något samband mellan barnets kön och depressiva besvär hos modern,

Till skillnad mot i den svenska studien, där överrisken för nedstämdhet alltså är något övergående, så är flickors lägre värde något som består i stora delar av världen genom hela  deras liv.

Vad är det då som gör denna överrisk för nedstämdhet hos de studerade 2000 mammorna?

Är det något som kan ses även vid studier på ett större material?.

Och hittar man de i så fall i jämförbara länder som Norge, Island?

Är mammor onda, som inte tycker om att få pojkar, som vissa vill göra gällande?  

Nej, naturligtvis inte , det är befängt eftersom även denna nedstämdhet drabbar kvinnor oavsett kön på barnet. Det har knappast ägnats någon uppmärksamhet, utan det sker först när det i en studie omfattande 2000 kvinnor upptäckts en könsbaserad skillnad.

Inte heller det faktum att det globalt är, som anges ovan, betydligt vanligare att drabbas av depression vid flickfödsel.

Ett intressant faktum är att det föds något fler pojkar än flickor i Sverige.

Det är alltså vanligare att få en pojke.

I Sverige  anses det dessutom inte vara en social nackdel att föda en flicka, jämställdheten mellan könen anses ha kommit långt.

Men studier behövs, mer kunskaper.

Hur är t ex  pappans roll i mammans nedstämdhet efter förlossningen?

Två KDU-politiker skriver om rekryteringen av kvinnor till försvaret.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forsvarsrekryteringen-ett-olyckligt-genusexperiment_5939595.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forsvarsrekryteringen-ett-olyckligt-genusexperiment_5939595.svd#tw_link_widget

De anser att det utholkar kvaliteten på försvarsmakten.

Idag ska ska soldater vara beredda att göra sitt arbete utomlands.

Sveriges försvar är idag framför allt ett insatsförsvar i olika länders konflikter.

I stort sett alla samhällstrukturer, särskilt gäller det i konfliktzoner, är poltiskt styrda av män.

De är även socialt styrda av män.

Kvinnor är andra klassens medborgare.

De förvägras att ta kontakt med främmande män, att ens visa sig för män eller att röra sig fritt ute.

Kvinnor är halva befolkningen. Det börjar man mer och mer inse i försvaret också.

För kvinnor i dessa politiska  och sociala strukturer är det oerhört viktigt att det finns kvinnliga soldater i utlandsbaserade insatsstyrkor.

Det är ofta enda sättet att få kontakt med hela befolkningen.

Det finns även andra anledningar att bryta upp mansmonopolet, en grabbig miljö föder ibland en inte särskilt sund inställning, till kvinnor, till krig och till varandra.

Könsblandade strukturer motverkar detta och leder till ett bättre arbetsklimat.

Är det någon gång det är av betydelse egenskaper  med empati och en jämställd syn på tillvaron är det i krigsliknande situationer. Det finns tyvärr gott om exempel på det.

Tycker KDU-politikerna inte att ovanstående skäl  är viktiga, utan endast det faktum att mannen är en man,  automatiskt skulle leda  till ett gott samarbete med HELA befolkningen, så sitter föreställningen att normen är en man tyärr lika fast som urberget.

Personaldirektör, Försvarsmakten, svarar på KDU-politikernas artikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/var-rekrytering-ar-inget-experiment_5941521.svd

Försvarsmakten står under förändring, världen ändras.

Men de som har åsikter som är stöpta i urberget förändras inte.

Två kommentarer under Kdu-artikeln:

• Håller helt med! Positiv särbehandling är inte bra, förutom, när det gäller att få in män i kvinnodominderade yrken, detta är bra, och jag är inte spydig. Det höjer nämligen våra pissiga löner, i mitt jobb anställde vi nyligen två män, de fick båda mellan 4000 och 5000 kr mer i lön än vi kvinnor som jobbat där ett bra tag. Dessa män var nyutexade så de kom inte med någon lång erfarenhet eller högre utbildning är vår, den enda hade t o m lägre utbildning än vi. Men det är nödvändigt för oss att få in män och därför är det ingen som gnäller. När det kommer till testet för GMU på Pliktverket (Rekryteringsmyndigheten) har jag gjort det och fick godkänt och vad jag vet så gjordes testet på lika vilkor för både män och kvinnor. Om inte borde vi ha märkt något i pauserna då vi satt och jämförde våra testresultat med killarna och fick goda råd av dem hur vi skulle göra, det enda märkliga var att tjejerna hade i genomsnitt bättre i datortestern och i konditionstesterna än killarna. I styrketestet låg alla tjejer rätt lågt 3, mot killarnas 5, och i psykologtestet verkade vi klara oss rätt lika. Två av tjejerna som jag tog testet med (de var redan med i ungdomshemvärnet) gick till jägarutbildning och fem av killarna (inte med i ungdomshemvärnet). Ingen av killarna som var med ansåg att vi tjejer fick några fördelar, tvärtom tyckte de att testledarna var lite hårda mot oss i vissa fall. Jag tror att KDU kanske är lite avigt inställda till kvinnor i strid och att detta kanske mer än något annat är orsaken till detta påhopp, något religiöst med andra ord. Lisa

• Eftersom jag är tjej och har gjort värnplikten för drygt två år sedan, så vet jag att Alla, oavsett kön, måste klara de krav som ställs!
  I min pluton var vi 60 personer och av dessa var vi 5 tjejer. Av tjejerna blev 2 stycken gruppchefer. Ingen hoppade av. Av killarna hoppade-eller slutade av annan fysisk eller psykisk oförmåga- 12 stycken av. För att göra värnplikten måste du vara fysiskt och psykiskt stark och det skall det inte göras avkall på! Är du inte tillräckligt stark på de områdena blir du en belastning för din grupp och du far själv illa.
  Däremot måste attityden inom försvaret väsentligt förbättras gentemot kvinnor. Där ligger bekymret för att få kvinnor att söka och framför allt för att få dem att stanna kvar inom FM efter avslutad värnplikt . Många tjejer har mer problem med hur de behandlas av befälen än av hur samspelet med sina inryckta manliga värnpliktiga fungerar.
  Tjejer behövs inom försvaret, inget snack om det, men kraven för att komma in ska inte sänkas!  ZR

Resultatet från den årliga Trygghetsundersökningen har presenterats i dag,

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ask-sverige-ska-bli-ett-tryggare-land-att-leva-i_5932083.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/beatrice-ask-sverige-ska-bli-ett-tryggare-land-att-leva-i_5932083.svd#tw_link_widget

Finns på BRÅS:s hemsida att ladda ner.

På sidan 55 i undersökningen finns följande info:

Kvinnor uppger dock betydligt oftare än män att de känner sig otrygga – kvinnornas andel är fyra gånger så hög som männens.

Av männen uppger 6 procent att de känner sig ganska eller mycket otrygga eller att de inte går ut på grund av otrygghet, vilket ska jämföras med 24 procent av kvinnorna.

I projektet

Rädslans rum - trygghetens rum - ett

forskningsobjekt om kvinnors vistelse i trafikrummet

 http://www.vinnova.se/upload/EPiStorePDF/vr-01-32.pdf

visas hur kvinnor påverkas av rädsla och hur det påverkar sättet de rör sig i offentliga rummet.

Några utdrag ur rapporten:

Var kvinnor rör sig, eller undviker att röra sig, och när, har en tydlig koppling till rädslan.

 Kvinnor är räddare än män , de är rädda för män och de är främst rädda för att utsättas för sexualiserat våld. När en kvinna drabbas av sexualiserat våld påverkar det även andra kvinnor genom att det skapar rädsla som de redan som flickor får .

 I det fysiska stadsrummet hör ”slutna” rum till de mest skrämmande. Parkeringshus och gång-/cykeltunnlar tillhör de kategorier av slutna rum som ofta lyfts fram av kvinnorna. Den främsta anledningen till att de upplevs som skrämmande är att möjligheterna att ta sig därifrån är begränsade. Ofta kombineras detta med en upplevelse av att inte ha fri sikt. En gångtunnel

 kan t.ex inramas av skymmande buskage 

I det sexualiserade våldet är det kvinnan som bär ansvaret för var, när och hur hon rör sig. En inte helt ovanlig kommentar då en kvinna råkat ut för sexualiserat våld en sen kväll i t.ex en park är ”Vad skulle hon där och göra?”

Rörelsefriheten begränsas för flickor och fortsätter att begränsas under tonåren och vuxenlivet.

Hittills har ansvaret för att undvika ”rädslans rum” betraktats som kvinnans. Om kvinnan bryter mot kontraktet kan hennes handlande, med stöd av lagstiftningen, bli mycket ifrågasatt.

Det är angeläget att lyfta ansvaret från den enskilda kvinnan och inte längre betrakta våld och rädsla som ett privat bekymmer, utan som ett strukturellt problem vilket avspeglar det ojämlika maktförhållandet i samhället.

Konstruktionen av rummet som säker respektive otrygg plats har stor betydelse för kvinnors rörlighet, uppträdande och nyttjande av det offentliga rummet.

Men som konstateras i rapporten:

Distinktionen mellan offentligt och privat rum i relation till fara är en paradox då det statistiskt sett sker flest våldsbrott mot kvinnor i hemmet. Det råder ett stort glapp mellan faktisk förekommande risk och upplevd risk.

Så hemmet är och förblir den farligaste platsen för kvinnor, men ingen kräver att kvinnan ska hålla sig hemifrån, utan tvärtom.

"Lyssna på kvinnorna i Nordafrika och Mellanöstern"

skriver tre företrädare för FI.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lyssna-pa-kvinnorna-i-nordafrika-och-mellanostern_5923617.svd

Kvinnorörelser världen över är viktiga aktörer i pådrivandet av demokratiseringsprocesser och resningar mot förtryckande regimer. Ändå osynliggörs kvinnors deltagande i demokratiska processer gång på gång.

Utrikesminister Carl Bildt kritiseras:

Organisationen Kvinna till Kvinna har visat hur Carl Bildt systematiskt utesluter kvinnor i sina tal, möten, pressutskick, bloggar och framträdanden. Han har konsekvent vägrat att kommentera sin underlåtenhet att agera för kvinnors rättigheter i enlighet med Sveriges internationella åtaganden och den egna regeringens utrikesdeklaration.

Även medias agerande får kritik:

Samma systematiska uteslutande av kvinnors erfarenheter kan vi se i den mediala rapporteringen från frigörelsen från diktaturerna. Det sammanhang där kvinnor trots allt nämnts är när negativa aspekter av demokratiseringen diskuteras.

Artikeln avslutas med:

Om man värnar kvinnors rättigheter så är det dags att vi börjar lyssna på vad kvinnorörelsen själv vill i Nordafrika och Mellanöstern.

Det Riktiga Genusnytt tycker att det är viktiga ståndpunkter som förs fram i artikeln.

Varför har vi en utrikesminister som aldrig talar om kvinnors rättigheter?

Där enda gången han tycker det är värt att nämna kvinnors/flickors rättigheter är i en bisats om skolor i Afghanistan och då är inte jämställdhet huvudsyftet utan kvinnor används bara som ett verktyg i debatten.

Det är svagt av en svensk utrikesminister att systematiskt bortse från halva befolkningen.

Det är svagt av media att inte ha uppmärksammat det.

I en ledare i DN fokuseras på och problematiseras frågan om kvinnors högre sjukskrivningstal - efter första barnet.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/sjuk-av-barn

Jämförelsen med andra länder visar på liknande sätt ett samband mellan kvinnors grad av yrkesarbete och sjuktal. Kvinnor är mer frånvarande än män i alla de sju jämförda länderna, med undantag för Tyskland där förvärvsgraden för kvinnor är lägst bland de åtta. Samma länder som har en relativt hög andel sysselsatta kvinnor har också en relativt hög andel sjukskrivna kvinnor.

Men ändå tycks det inte vara arbetet eller arbetsplatsen som gör kvinnor sjukskrivna.

Det som däremot förändrar kvinnors sjukfrånvaro är det första barnets födelse

Vi vet sedan tidigare att kvinnors inmarsch på arbetsmarknaden inte mött motsvarande rörelse mot hemmet från männens sida

Vi vet sedan tidigare att många fall av kortare sjukfrånvaro ökar risken för långa sjukskrivningar. Långtidssjukskrivning i sin tur ökar risken för förtidspension.

Man kan också fundera över hur kvinnors relativt sett svagare ställning på arbetsmarknaden påverkar statistiken

Att anställa en kvinna, i synnerhet en småbarnsmamma, innebär för arbetsgivaren en större risk mot att anställa en man

Till sist ställer ledaren frågan:

Måhända är jämställdhet i hemmet en förutsättning för att nå jämställdhet på arbetsmarknaden.

Bristande jämställdhet i uttag av föräldraförsäkringen, ansvaret för barn, hem och hushållsysslor, är alltså inte bara en fråga för de enskilda individerna.

Det är också en kostnad som samhället - och vi alla - får bära för de sjukskrivningar som är en följd utav att första barnet föds och den ena förälderns tyngre börda.

Så den könsmässiga skillnaden i uttaget av antalet föräldradagar är en samhällsfråga och inte bara något som rör den enskilda familjens frihet att bibehålla könsmönster.

Kort sagt: jämställdhet  är  politik och samhälle.

Kläder till små flickor är ofta trängre än de till pojkarna, trots att samma storlek anges.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/pojk--och-flickklader-olika-stora

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8464574.ab

Ännu 2011 kan föräldrar bli bemötta med argumentet att pojkar busar mer och därför behöver rymligare kläder.

Att vänja småflickor vid att de inte kan röra sig lika fritt är att begränsa deras liv på ett könskonservativt sätt.

Invänjningen i att flickor ska betrakta snarare än att delta, och att deras kroppar ska synas och exponeras mer i tajtare kläder, börjar alltså på Lindex redan i småbarnsåldern.

Låt flickor och pojkar utvecklas ifred utan påtvingande könsroller och fördomar om hur flickor och pojkar förutsätts vara.