En 46-årig man från Skåne har åtalats för ofredande, olaga hot och misshandel av sin exsambo vid Blekinges Tingsrätt.

Mannen sökte upp sin före detta sambo i Sölvesborg och hotade bland annat med att äta upp en av sambons hundar till middag.

Frågan kan ställas om mannen brukar döda och äta husdjur till middag eller om han bara ville hota med att skada det, som troligen betydde mycket och var kärt för exsambon?

http://svt.se/2.84885/1.2253787/atal_for_hot_om_hundatande?lid=senasteNytt_1850684&lpos=rubrik_2253787

En artikel i DN redovisar en ny undersökning om elever som lämnat Handelshögskolan:

På Stockholmsbörsen finns bara sju kvinnliga vd:ar och även i ledningsgrupperna dominerar männen stort. En ny undersökning från Handelshögskolan visar att kvinnorna är medvetna om det hårda klimatet, medan männen ofta inte ens ser problemet.

http://www.dn.se/ekonomi/jamstalldhet-inget-for-mannen-1.1219579

I undersökningen framkommer att jämställdhet uppfattas olika av män och kvinnor.

Professor Richard Wahlund, Handelshögskolan:

– Det är ett problem att verkligheten uppfattas så olika av kvinnor och män. För männen är det så att om de inte har personlig erfarenhet av problemet, då existerar det inte. Det finns ingenting att diskutera.

Richard Wahlund har till och med fått mejl från män som tyckte undersökningen var ointressant.

Som exempel på problem de möter i arbetet nämner kvinnorna att de inte blir lyssnade på, att de får sämre löneutveckling och att de hamnar utanför de relevanta interna nätverken.

– Kvinnor i chefsställning tenderar att se världen med männens ögon, säger Richard Wahlund.

Jämfört med kvinnorna har männen nästan dubbelt så stor tilltro till att jämställdhetsproblemen kommer att lösa sig själva. Det tror inte kvinnorna, och bara 15 procent av Handelshögskolans kvinnliga före detta studenter avfärdar kvotering helt och hållet.

Som konstateras i undersökningen så blir lätt kvinnor i mansdominerade miljöer själva en del av problemet, de blir ett alias, istället för att man försöker få in fler kvinnor.

Fler unga kvinnor verkar också positiva till kvotering.

Men det intressanta är att männen inte ser bristen på jämställdhet och framför allt att de både förminskar och helt negligerar problemen enligt devisen:  det man inte ser eller pratar om finns inte.

Om en kvinnlig parlamentsledamot i det mansdominerade Aghanistan

Azita Rafaat är frispråkig och har lätt för att prata. Under fem år har hon varit en av de mest aktiva i Afghanistans parlament. Men det har skett till priset av mordhot och att hon sannolikt blir av med sin parlamentsplats.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tuffa-kvinnor-passar-inte-karzai_5762697.svd

Rafaat lever under ständiga hot:

 I min hemby i Badghis står jag som nummer ett på talibanernas lista, säger hon och fyrar av ett smittande skratt.

Under ett besök hemma kastade en taliban en bomb mot hennes hus, men den landade i en mur, så familjen klarade sig. Och i Kabul får hennes barn inte tala om att mamma sitter i parlamentet, säkerhetsrisken är för stor.

Jag vill sprida min optimism till andra även om det kan kosta mig livet, menar hon och ser sig själv som ett exempel på att kvinnor kan ta plats i detta mansdominerade land. 

Yngsta dottern är klippt och  klädd till en pojke för att få större frihet.

 Han ville det och jag tycker det är bra för det ger honom större frihet i livet. Därför har det blivit så, förklarar Azita Rafaat.

Men det är inte hela sanningen. Efter att ha fött tre döttrar var situationen mycket pressad för familjen, i det afghanska samhället är det fortfarande söner som räknas i första hand.

 7-åriga Mehran är därför långt ifrån den enda flicka som går i pojkkläder. ”Könsbytet” är ett sätt för många familjer att undgå skammen att inte ha någon son, men det har också en praktisk betydelse. I pojkkläder kan barnet hjälpa föräldrarna att gå och handla, skaffa ett jobb och bidra till familjens inkomst och till och med tjäna som förkläde till sina systrar.

Men det finns en mörk baksida. När ”pojken” växer upp och kroppen avslöjar könet sker en dramatisk förändring. Han kan få gå från en fri roll med alla rättigheter till att bli bortgift och därmed tvingad att leva resten av livet bunden till hemmet.

Det finns ett antal kvinnor i det afghanska parlamentet , men de flest är köpta till lydnad:

Azita Rafaat har kämpat hårt för att ändra den gällande kvinnosynen. Men hon har inte ens stöd av alla de 68 kvinnor som under starkt internationellt tryck måste ingå i parlamentet. För omkring 1 000 dollar i månaden och garanterad säkerhet är de tysta och röstar som presidenten vill.

Det visar att det inte bara är antalet kvinnor som ska räknas för  att åstadkomma en jämställd värld. Det behövs ett idogt, envist och modigt arbete att uppmärksamma, förändra  och stärka kvinnors och flickors situation. Det är både antalet kvinnor och att de får möjlighet att driva sin politik som är det väsentliga.